Jul, jul strålande jul

Nu är det inte långt kvar till självaste julafton! Men egentligen tycker jag nog att det är de förväntansfulla dagarna innan jul som är härligast. Att tända ljus, dricka glögg och bara längta och mysa. Julafton är ändå bara ett dygn, POFF så är julmaten uppäten, presenterna öppnade och godiset slut. Men man ska inte vara cynisk, än har det ju knappt börjat..

När jag var yngre gick vi ofta på bio under mellandagarna, hela familjen.
Just nu är jag mest sugen på "Guldkompassen" och sen är väl den stora frågan om man ska gå och se "Arn" på bio eller inte?
Vad säger ni?
För någon dag sen satt Tobias och jag hemma och såg ett ungdomsprogram på SVT, de disskuterade fenomenet fantasy, har vi tröttnat eller inte? Ungdomarna ansåg att genrern fantasy var relativt uttjatad och trist. Jag blev så upprörd att jag var tvungen att byta kanal.
Tyvärr, men nej, jag hör till dem som aldrig kommer tröttna på fantasy- , science fiction, saga och äventyrsfilmer. Ända sedan jag i tonåren upptäckte Tolkienböckerna, Belgarion, Paksenarrion, Shannara, Dragonlance och alla de andra fantasyserier jag slukade, har jag varit fast. Jag verkligen levde för mina äventyr, man grät med Belgarion, ängslades med Frodo och kände styrkan i Paksenarrion. För mig får fantasyfilmerna gärna fortsätta att ploppa upp, dock vill man ju ha variation. Men att säga att begreppet eller genrern fantasy är uttjatad är som att säga att "action-filmen" är det.
Jag är för övrigt lite besviken på Narnias försening, Prins Caspian skulle kommit nu till december men är uppskjuten till juli, i den här takten kommer man vara gammal innan alla delarna har filmatiserats, men den som väntar på nåt gott..

Och appropå gott så bakade jag biskvier för första gången nu till jul, kan rekommenderas, de blev supergoda!

Bilden kommer från http://www.dragonlance-movie.com

Sveriges sista stora krig

Så, nu ska jag åter igen pusha för en utställning på ett museum, nämligen Armémuseum. Detta faktiskt riktigt stora museum är lite bortglömt. I och för sig kanske bara i min värld, bland lumparkillar och överstar är det säkert välbesökt. Jag och Tobias besökte detta museum för ungefär ett år sedan, och då var det min första gång, trots alla mina museibesök som barn. Armémusuem hade mina föräldrar dock valt att hoppa över.
Idag, torsdagen den sjätte december öppnar nu museet en ny utställning, "Sveriges sista stora krig", nämligen Napoleonkrigen och förlusten av Finland.
Ingen idag levande människa har upplevt ett Sverige i krig. Det är två hundra år sedan Sverige senast deltog i ett stort krig och det är väl ingen idag som heller förväntar sig att det ska ske snart igen.

Jag har ju nästan så länge jag minns varit intresserad av historia, långt före konsten, vilket jag till stor del antagligen kan tacka min kära far för.
Förmodligen är det även därför denna utställningen lockar mig. Jag är ju annars ingen fantast av krig och action men denna utställning med slagfält i full skala, jordfynd från slagfälten i Sverige och Finland och andra föremål från krigen i Norden och på kontinenten känns oerhört spännande.
Frågan är väl kanske varför jag tycker att detta känns så spännande? Vi romantiserar de gamla krigen trots att vi vet att krig aldrig är annat än något oerhört fruktansvärt. Dock har de ju självklart ett historiskt intresse och enligt mig är det oerhört viktigt att museer även visar upp en bild som inte enbart är glad och trevlig. De svenska museerna har ett visst ansvar, vissa tar de, andra gör de inte. Jag hoppas stort på denna utställning och hoppas att den inte shabblas bort utan en ordentlig frågeställning. Den som går dit får se ...