Om gallerier

Jag tänkte nu be om ursäkt för att jag aldrig tipsar om all den sjudande galleriverksamheten som finns i vår huvudstad. Jag är nämligen själv riktigt dålig och ouppdaterad inom galleri-branchen. Besöker aldrig ett galleri. Inte för att jag egentligen inte vill, utan mer för att jag inte har någon som helst koll på dem.
För mig känns gallerivärlden som en oöppnad chokladkartong med plasten kvar och som man måste få en inbjudan till för att få smaka av.
Jag har ju istället snöat in på museer. Ingen har väl undgått att jag älskar museet och den verksamhet de representerar. I min värld är museerna till för folket. Ett museum är en institution som är öppen och tillgänglig, hit får alla komma, utan inbjudan och biljett.

Men allt detta är ju fördomar, och fördomar är ju, som alla vet, till för att brytas.
Visst, det finns flera gallerier som bara är öppna för speciellt inbjudna, men det finns också många som är öppna för vem som hellst, för dig och mig.
Och gällande museerna så stämmer det ju inte riktigt heller. Idag är det ju faktiskt inträde till de flesta av våra museer, så för vissa människor kan de nog kännas stängda.
Trots detta så betalar jag ju gladeligen 50kr för ett museibesök hellre än att trava in på ett gratis galleri.
Hur kommer nu det sig? Hm .. kanske har det något att göra med det jag skrev om senast, min okunskap inför samtidskonsten. Tror jag måste rannsaka mig själv och återkomma i frågan.
Men fördomar är ju som sagt till för att brytas så jag ska nog ändå försöka mig på att träda över gränsen och in i galleriernas värld .... snart.

Bilden kommer ifrån Konstnarshuset
och ingår i en utställning i stora galleriet av Richard G. Carlsson och Lotta Döbling

Inredning x2

Förra helgen var jag och Tobias på inredningsmässa; Stockholmsmässan i Älvsjö. Hade egentligen tänkt att skriva om det redan förra veckan, men .. ja, tid är det ont om. När vi kom hem var den stora frågan från alla "vad ni köpte för något?". Svaret lyder; ingenting. För oss var denna dag till största del en stor inspirationskälla + att vi kom hem med flera snygga tapetprover och en MASSA godis. Det som annars faktist var mest spännande var de olika föreläsningarna, allt från champange-provning till rena inredningstips och historialektioner. Det fanns också mindre roliga saker - ytterdörrar, varmvattenberedare och övriga villa-saker. Här är det bostadsrätt som gäller!

Igår var vi däremot på IKEA igen, och har nu efter mycket om och men, kommit på vilken divan vi vill köpa, det blir en Ektorp, vit. Jag ska också kolla upp, om och hur man gör för att måla golv. Är otroligt sugen på att måla parketten vit.
Sovrummet är nu nästan klart, fattas bara sänglampor (och en del saker som får bli en senare fråga), så nu tänkte vi istället koncentrera oss på vardagsrummet.
På IKEA hade man plockat fram alla juldekorationer. Jag veeeeet, det är alldeles för tidigt. Men I can´t help it. Har längtat och planerat julen sen i somras. Så när det nu äntligen börjar synas i butikerna blir jag alldeles lycklig. Fanns otroligt mycket snyggt pynt. Men jag ska faktiskt inte shoppa nåt riktigt än. Tyvärr hade de inga svarta plastgranar, är på jakt efter en sån.

Alexander Roslin

O O O ... är allt jag kan säga om Nationalmuseums nya utställning. Ännu en gång har de lyckats producera en utställning i precis min smak, nämligen Alexander Roslin (1718-1793), som de saluför med rubriken "Bekanta dig med Sveriges bortglömda stjärnkonstnär". För mig har Roslin i och för sig aldrig varit bortglömd, men visst, många gånger verkar en konstnär faktiskt mer spännande om han varit bortglömd ett tag för att sedan åter väckas till liv med pompa och ståt.
För dem som nu inte är bekanta med Alexander Roslin så är han en av våra stora 1700-tals konstnärer och en dröm för oss som älskar underbara dåtidsporträtt av ståtliga och vackra herrar och damer i överdådiga klädesplagg. Roslin var framförallt en väldigt skicklig texturmålare, man kan verkligen se sidentygets fras och skimmer och det sägs att han hade en förmåga att få fram en otrolig porträttlikhet.
Att få sitt porträtt målat av Roslin var mycket prestigefyllt, förutom i Sverige så var han etablerad i Paris och i Sankt Petersburg i Ryssland. Han var mycket produktiv och idag är ca 330 verk kända men man vet att han gjorde åtminstone det dubbla.

För bara några år sedan, precis när jag började studera konstvetenskap tyckte jag att 1700- och 1800-tals porträtten var det tråkigaste och minst spännande man kunde tänka sig. Jag kunde inte se någon som helst fascination i denna typ av högtravande salongskonst utan var endast helt besatt av modernisterna (som jag fortfarande älskar).
Men med tiden har jag kommit att inse att man faktiskt inte behöver stanna vid en typ av konst, en epok eller en konstnär utan det är tillåtet, och faktiskt till och med bra att vara lite bredare i sin smak. Idag blir jag lika exalterad av Albertus Pictors kyrkomålningar och japanska träsnitt som av Roslin, Sigrid Hjertén, Mucha eller Klimt. Något som jag däremot kan erkänna, är att jag är helt förskräckligt dålig på samtidskonsten. Det är inte det att jag medvetet inte tycker om den (vilket skulle vara helt omöjligt att säga eftersom det är så pass brett) utan jag har helt enkelt inte ansträngt mig för att vara ajour. Ska försöka skärpa mig!

Missa nu inte Nationalmuseums utställning med Alexander Roslin, den pågår fram till 13 januari.

Företagsarkiv, ett kulturarv?

Har nu påbörjat mitt nya arbete som arkivarie på "Leksands bröd", det är många som undrar vad jag egentligen gör där. Som den stora bloggaren jag är tänkte jag att jag nu mera istället ska hänvisa till bloggen när denna fråga kommer upp. Kanske även borde trycka upp visitkort med min bloggadress ... det vore ju underbart pretto.

Tidigare arbetade jag ju som konstarkivarie och nu har jag istället övergått till företagsarkiv. Tro det eller ej men det är faktiskt riktigt spännande. Självklart är det olika, men att vara arkivarie ingår ju i kulturfacket. Det handlar ju i hög grad om att bevara ett kulturarv vare sig det är företagshandlingar, ett konstmaterial eller gamla kyrkböcker.
Något som slår en när man arbetar inom arkiv är ju vilka mängder material som sparas i Sverige och runt om i världen. Det är en otrolig skatt som bara ligger där och väntar. Rent praktiskt så skiljer sig mitt arbete inte så mycket nu från tidigare som man kan tro. En handling är alltid en handling vad det än står i den eller i vilket utförande den än är.
Min noggranna och närmast pedantiska personlighet passar sig alldeles utmärkt som arkivarie. Jag kan bli nästan extatiskt när jag sedan tidigare har handlingar från 2003 och 2005, och så hittar jag en från 2004 på helt fel ställe, som jag får placera på dess riktiga plats. Det kanske finns en arkivnörd inom mig trots allt.

På Leksands bröd har vi tillgång till kaffeautomat med diverse varma drycker, vilket antagligen är ganska vanligt åtminstone inom den privata sektorn. På mitt föregående jobb fanns bara te och kaffe så bara för sakens skull drack jag i fredags två koppar choklad efter varann och blev istället alldeles illamående. På Leksands bröd har vi även tillgång till fritt ... ja gissa ... jo KNÄCKEBRÖD!!