Hundvakt

Sedan i helgen är jag och Tobias hundvakter till den dansk-svenska gårdshunden Lucas. Jag kan faktistk erkänna att jag aldrig riktigt förstått mig på det där med att vilja ha en hund. De skäller och gnäller, är uppmärksamhetskrävande, kostar pengar och man måste gå ut med dem i tid och otid, och för att inte tala om besväret när man vill åka bort.
Men efter den här veckan har jag nog ändå blivit lite frälst. Lucas som ändå kanske inte är världens lugnaste hund är trots allt helt underbar och en riktig liten personlighet.
Nu handlar det ju bara om en vecka och inte om ett helt hundliv, och även han har sina mindre ljusa stunder. Imorse kom Tobias tidning Ny teknik (som av någon anledning kommer helt okristligt tidigt). En av Lucas mindre roliga sidor är att han blir helt ... ja galen, när posten kommer. Så runt fyra imorse for han upp började skälla och rusade mot dörren, min första tanke var "Oh my ... en INBROTTSTJUV" . Men nej, det var bara tidningen som Lucas stod och frenetisk försökte bita sönder till mindre beståndsdelar. Vilket i och för sig är bättre än en inbrottstjuv, men detta är ju självklart mindre roligt när man är trött och helst inte vill bli väckt alls.
Men hade det inte varit för problemet med att inte kunna lämna en hund själv några längre stunder så skulle jag faktiskt seriöst fundera på att adoptera en, för tillfället får det nog dock räcka med att vara hundvakt. Men välkommen tillbaka Lucas, anytime!

Hej då Leksand!

Måndag eftermiddag, och sista veckan på konstmuseet för den här säsongen. Sorgligt, det är med en bitterljuv känsla jag kommer att lämna Leksand. Ska bli skönt att äntligen få flytta hem igen, att slippa veckopendla, att aldrig vara hemma mer än två dagar i sträck och att hela tiden sakna Tobias. Men samtidigt är det ju oerhört tråkigt att lämna jobbet på museet. Trots allt så älskar jag ju mitt museum.
Varför varför varför kan inte Leksands konstmuseum ligga i Stockholm? Det hade väl annars varit en ganska spännande idé? I Stockholm finns ju redan exempelvis medehavsmuseet, etnografiska museet och judiska museet. Varför kan inte Leksand ha ett eget museum i huvudstaden? Frågan är väl i och för sig om någon skulle gå dit? Kanske är Leksandskonst ändå något man vill se i just Leksand? Det är ju ändå mest som turist man besöker museum, tyvärr. Till och med jag som älskar museum är ganska dålig på att besöka dem där jag bor.

I höstas gick vi ut hårt och bestämde oss för att försöka besöka så många museum vi hann innan de skulle börja kosta pengar igen, helst ett per vecka.. Vi hann med medelhavsmuseet, östasiatiska, moderna och armémuseum och i våras besökte vi dansmuseet och Skansen. Den här hösten har vi bestämt oss att åtminstone försöka hinna med en kulturell aktivitet per månad, vilket känns mer realistiskt. Nedräkningen har börjat.

Kalas

Finns det något roligare än att planera och arrangera kalas och fester!?

Spelar ingen roll om det är en mindre middag för 2-4 personer eller en jättestor fest för över 50 pers. För två veckor sedan fyllde Tobias år, inte jämt, men ändå värt att fira med ett riktigt tårtkalas. Jag planerade inför detta i flera veckor. Två dagar innan dagen D handlade jag alla ingredienser och kvällen innan började jag baka den första tårtan. (Den är godast om den står ett tag i kylen innan).

Men trots att jag var så väl förberedd med planering och listor, hade gjort upp ett schema med klockslag och allt var medräknat, så blir det vääääldigt stressigt mot slutet i allafall. Gästerna skulle komma 18:30, och 17:30 står jag där med fortfarande två hela tårtor kvar att baka.

Självklart kom ingen av gästerna den utsatta tiden så stressandet var totalt onödigt. När gästerna väl kom så blev tårtorna i allafall mycket uppskattade och alla tre va faktiskt jättegoda.

Lika roligt som att själv arrangera en fest är det att gå på fest. Den här sommaren har varit full med spännande och mysiga fester. Och än finns det några kvar. Nu på lördag är det dags för den tredje bröllopsfesten. Även här finns det ju en hel del man kan planera och fixa. Jag är i full gång med att fundera över kläder, skor, accesoarer, frisyr och smink. Veckan efter åker vi upp till Falun på en kompis 30års-fest, då måste självklart en annan outfit planeras. Dessa två fester kommer antagligen bli oerhört olika, så då krävs ju självklart olika typer av planering. men lika barsnligt längtansfull är jag till båda.

Senare kommer en kräfskiva och ännu en bröllopsfest där jag är både toastmaster och gäst. Känner på mig att jag kommer skriva mer om detta senare. Skål!

Foto, Sara Carlsson

Dear diary ...

Precis hängt runt lite på olika bloggar, och det som framförallt slår mig (förutom att alla bara skriver om mode mode mode) är att alla är så otroligt personliga. Det är verkligen som att läsa folks dagböcker. Vilket det kanske egentligen också handlar om. Folk tycker om att veta att andra människor läser om JUST DEM. Det här om att skriva om kultur o.s.v kanske egentligen är rejält tråkigt. Men man måste ju ändå skriva om det som man är intresserad av, vare sig det är kultur, sig själv eller mode.

Jag kan dock säga att jag faktiskt inte är speciellt intresserad av alla dessa personliga bloggar, följer i och för sig inte speciellt många bloggar alls. Brukar läsa cupcakesbloggen http://attbakacupcakes.blogspot.com/ sånt tycker jag är roligt, och ibland kollar jag runt lite på inredning. Men annars .. tja .. nä, vad gör man på internet egentligen? .. beats me ...

Härliga 1800-tal

Finns det något underbarare än krusidulligt 1800-tals porslin som egentligen är alldeles för mycket? Och det kanske är just därför det är så underbart. Här gäller verkligen inga minimalistiska less is more - regler utan snarare tvärtom. More is more, ju mer desto bättre! Här blandas vilt både färger, former och mönster. Ett underbart horror vacui.
På Nationalmuseum visas nu (och har gjort ett tag) en utställning med 1800-tals- porslin, keramik och andra praktpjäser. Så för alla oss som gillar sånt är det absolut en guldgruva, bara att njuta, och väcka ha-begäret till liv.

Utställningen har självklart även en liten poäng och vill visa att intresset för 1800-tals porslinet idag, trots all vit minimalism, faktiskt ändå existerar. Cindy Sherman har gjort en jättesöt grön soppterrin inspirerad av Madame de Pompadours servis. Men twisten är att hon sedan i dekoren fällt in ett fotografiskt porträtt av sig själv som madamen.
Som tur var för alla som är sega så kommer den finnas kvar ända till 24 februari 2008.

Önska kostar ingenting

Oh, jag är helt besatt av inredning och shopping just nu. Har så mycket tankar och idéer att alla mina block snart är slut. Jag skriver listor på listor på listor som handlar om allt från vilka möbler vi ska köpa till vad vi ska borra och måla. Tyvärr kräver ju allt sånt här en hel drös med pengar, pengar som man egentligen inte har.

Men vår "stil" kräver även en hel del letande på loppisar, och då blir det åtminstone lite billigare. Förra helgen gjorde vi ett riktigt fynd och hittade en söt liten lampa med guldfot för 25kr, nu ska vi bara hitta en lämplig lampskärm till den också.

Mitt största ha-bägär just nu är den svarta spegelbyrån från kära Ikea som ska stå i vårt sovrum. Den SKA jag bara ha! Annars så är vi kloka och inser att sånt här tar tid, man måste inte skynda sig igenom utan det är en process. En process som till på köpet är rolig, så det finns verkligen ingen anledning att skynda, vad ska man då göra sen? Fast klar blir man väl i och för sig aldrig. En annan anledning till att ta det långsamt är att man absolut vill vara säker på att detta just är det rätta. Vi hade tänkt ha vardagsrummet i svart, vitt och rött, men har plötsligt ändrat oss helt. Vad det blir får ni se ... om något år kanske?

Höstlängtan

Tittar ut genom fönstret, himlen är grå och ett sakta regn strilar ner. Känns som slutet på september fast det bara är början på augusti. Men det märks faktiskt att semestern börjar ta slut och turisterna drar sig hemåt. Turisternas högborg Dalarna och Leksand börjar allt mer bli sig likt. Lagom till midsommar invaderas Leksand av mängder av turister, befolkningen ökar med över det dubbla. I mataffärerna är köerna långa och överallt på cafér och i glassköer sitter folk där det annars är tomt. Leksingarna själva kan fnysa och tycka att det är besvärligt att man aldrig hittar någon parkeringsplats eller att man får stå 10 minuter i kö på Systembolaget.

Men utan turister tror jag ändå inte riktigt att Leksand skulle vara detsamma. Det är ett ömsesidgt givande och tagande.

Turistfenomenet började just i Dalarna, det var dit Sveriges första turist begav sig för att så på genuina miljöer och människor som gick omkring med folkdräkten på gatorna. Idag kanske den bilden inte riktigt stämmer, men nästan så. Många av Dalarnas små byar, och särskilt runt Siljan, är oerhört pittoreska och genuint dalasvenska med små gårdar i falu-rött. Det är inte ett dugg konstigt att turister sedan länge, och fortfarande, söker sig till Dalarna.

Men just nu regnar det, och de turister som fortfarande är kvar har gått inomhus och jag börjar lite smått längta efter hösten.