Om gallerier

Jag tänkte nu be om ursäkt för att jag aldrig tipsar om all den sjudande galleriverksamheten som finns i vår huvudstad. Jag är nämligen själv riktigt dålig och ouppdaterad inom galleri-branchen. Besöker aldrig ett galleri. Inte för att jag egentligen inte vill, utan mer för att jag inte har någon som helst koll på dem.
För mig känns gallerivärlden som en oöppnad chokladkartong med plasten kvar och som man måste få en inbjudan till för att få smaka av.
Jag har ju istället snöat in på museer. Ingen har väl undgått att jag älskar museet och den verksamhet de representerar. I min värld är museerna till för folket. Ett museum är en institution som är öppen och tillgänglig, hit får alla komma, utan inbjudan och biljett.

Men allt detta är ju fördomar, och fördomar är ju, som alla vet, till för att brytas.
Visst, det finns flera gallerier som bara är öppna för speciellt inbjudna, men det finns också många som är öppna för vem som hellst, för dig och mig.
Och gällande museerna så stämmer det ju inte riktigt heller. Idag är det ju faktiskt inträde till de flesta av våra museer, så för vissa människor kan de nog kännas stängda.
Trots detta så betalar jag ju gladeligen 50kr för ett museibesök hellre än att trava in på ett gratis galleri.
Hur kommer nu det sig? Hm .. kanske har det något att göra med det jag skrev om senast, min okunskap inför samtidskonsten. Tror jag måste rannsaka mig själv och återkomma i frågan.
Men fördomar är ju som sagt till för att brytas så jag ska nog ändå försöka mig på att träda över gränsen och in i galleriernas värld .... snart.

Bilden kommer ifrån Konstnarshuset
och ingår i en utställning i stora galleriet av Richard G. Carlsson och Lotta Döbling

Inredning x2

Förra helgen var jag och Tobias på inredningsmässa; Stockholmsmässan i Älvsjö. Hade egentligen tänkt att skriva om det redan förra veckan, men .. ja, tid är det ont om. När vi kom hem var den stora frågan från alla "vad ni köpte för något?". Svaret lyder; ingenting. För oss var denna dag till största del en stor inspirationskälla + att vi kom hem med flera snygga tapetprover och en MASSA godis. Det som annars faktist var mest spännande var de olika föreläsningarna, allt från champange-provning till rena inredningstips och historialektioner. Det fanns också mindre roliga saker - ytterdörrar, varmvattenberedare och övriga villa-saker. Här är det bostadsrätt som gäller!

Igår var vi däremot på IKEA igen, och har nu efter mycket om och men, kommit på vilken divan vi vill köpa, det blir en Ektorp, vit. Jag ska också kolla upp, om och hur man gör för att måla golv. Är otroligt sugen på att måla parketten vit.
Sovrummet är nu nästan klart, fattas bara sänglampor (och en del saker som får bli en senare fråga), så nu tänkte vi istället koncentrera oss på vardagsrummet.
På IKEA hade man plockat fram alla juldekorationer. Jag veeeeet, det är alldeles för tidigt. Men I can´t help it. Har längtat och planerat julen sen i somras. Så när det nu äntligen börjar synas i butikerna blir jag alldeles lycklig. Fanns otroligt mycket snyggt pynt. Men jag ska faktiskt inte shoppa nåt riktigt än. Tyvärr hade de inga svarta plastgranar, är på jakt efter en sån.

Alexander Roslin

O O O ... är allt jag kan säga om Nationalmuseums nya utställning. Ännu en gång har de lyckats producera en utställning i precis min smak, nämligen Alexander Roslin (1718-1793), som de saluför med rubriken "Bekanta dig med Sveriges bortglömda stjärnkonstnär". För mig har Roslin i och för sig aldrig varit bortglömd, men visst, många gånger verkar en konstnär faktiskt mer spännande om han varit bortglömd ett tag för att sedan åter väckas till liv med pompa och ståt.
För dem som nu inte är bekanta med Alexander Roslin så är han en av våra stora 1700-tals konstnärer och en dröm för oss som älskar underbara dåtidsporträtt av ståtliga och vackra herrar och damer i överdådiga klädesplagg. Roslin var framförallt en väldigt skicklig texturmålare, man kan verkligen se sidentygets fras och skimmer och det sägs att han hade en förmåga att få fram en otrolig porträttlikhet.
Att få sitt porträtt målat av Roslin var mycket prestigefyllt, förutom i Sverige så var han etablerad i Paris och i Sankt Petersburg i Ryssland. Han var mycket produktiv och idag är ca 330 verk kända men man vet att han gjorde åtminstone det dubbla.

För bara några år sedan, precis när jag började studera konstvetenskap tyckte jag att 1700- och 1800-tals porträtten var det tråkigaste och minst spännande man kunde tänka sig. Jag kunde inte se någon som helst fascination i denna typ av högtravande salongskonst utan var endast helt besatt av modernisterna (som jag fortfarande älskar).
Men med tiden har jag kommit att inse att man faktiskt inte behöver stanna vid en typ av konst, en epok eller en konstnär utan det är tillåtet, och faktiskt till och med bra att vara lite bredare i sin smak. Idag blir jag lika exalterad av Albertus Pictors kyrkomålningar och japanska träsnitt som av Roslin, Sigrid Hjertén, Mucha eller Klimt. Något som jag däremot kan erkänna, är att jag är helt förskräckligt dålig på samtidskonsten. Det är inte det att jag medvetet inte tycker om den (vilket skulle vara helt omöjligt att säga eftersom det är så pass brett) utan jag har helt enkelt inte ansträngt mig för att vara ajour. Ska försöka skärpa mig!

Missa nu inte Nationalmuseums utställning med Alexander Roslin, den pågår fram till 13 januari.

Företagsarkiv, ett kulturarv?

Har nu påbörjat mitt nya arbete som arkivarie på "Leksands bröd", det är många som undrar vad jag egentligen gör där. Som den stora bloggaren jag är tänkte jag att jag nu mera istället ska hänvisa till bloggen när denna fråga kommer upp. Kanske även borde trycka upp visitkort med min bloggadress ... det vore ju underbart pretto.

Tidigare arbetade jag ju som konstarkivarie och nu har jag istället övergått till företagsarkiv. Tro det eller ej men det är faktiskt riktigt spännande. Självklart är det olika, men att vara arkivarie ingår ju i kulturfacket. Det handlar ju i hög grad om att bevara ett kulturarv vare sig det är företagshandlingar, ett konstmaterial eller gamla kyrkböcker.
Något som slår en när man arbetar inom arkiv är ju vilka mängder material som sparas i Sverige och runt om i världen. Det är en otrolig skatt som bara ligger där och väntar. Rent praktiskt så skiljer sig mitt arbete inte så mycket nu från tidigare som man kan tro. En handling är alltid en handling vad det än står i den eller i vilket utförande den än är.
Min noggranna och närmast pedantiska personlighet passar sig alldeles utmärkt som arkivarie. Jag kan bli nästan extatiskt när jag sedan tidigare har handlingar från 2003 och 2005, och så hittar jag en från 2004 på helt fel ställe, som jag får placera på dess riktiga plats. Det kanske finns en arkivnörd inom mig trots allt.

På Leksands bröd har vi tillgång till kaffeautomat med diverse varma drycker, vilket antagligen är ganska vanligt åtminstone inom den privata sektorn. På mitt föregående jobb fanns bara te och kaffe så bara för sakens skull drack jag i fredags två koppar choklad efter varann och blev istället alldeles illamående. På Leksands bröd har vi även tillgång till fritt ... ja gissa ... jo KNÄCKEBRÖD!!

Hundvakt

Sedan i helgen är jag och Tobias hundvakter till den dansk-svenska gårdshunden Lucas. Jag kan faktistk erkänna att jag aldrig riktigt förstått mig på det där med att vilja ha en hund. De skäller och gnäller, är uppmärksamhetskrävande, kostar pengar och man måste gå ut med dem i tid och otid, och för att inte tala om besväret när man vill åka bort.
Men efter den här veckan har jag nog ändå blivit lite frälst. Lucas som ändå kanske inte är världens lugnaste hund är trots allt helt underbar och en riktig liten personlighet.
Nu handlar det ju bara om en vecka och inte om ett helt hundliv, och även han har sina mindre ljusa stunder. Imorse kom Tobias tidning Ny teknik (som av någon anledning kommer helt okristligt tidigt). En av Lucas mindre roliga sidor är att han blir helt ... ja galen, när posten kommer. Så runt fyra imorse for han upp började skälla och rusade mot dörren, min första tanke var "Oh my ... en INBROTTSTJUV" . Men nej, det var bara tidningen som Lucas stod och frenetisk försökte bita sönder till mindre beståndsdelar. Vilket i och för sig är bättre än en inbrottstjuv, men detta är ju självklart mindre roligt när man är trött och helst inte vill bli väckt alls.
Men hade det inte varit för problemet med att inte kunna lämna en hund själv några längre stunder så skulle jag faktiskt seriöst fundera på att adoptera en, för tillfället får det nog dock räcka med att vara hundvakt. Men välkommen tillbaka Lucas, anytime!

Hej då Leksand!

Måndag eftermiddag, och sista veckan på konstmuseet för den här säsongen. Sorgligt, det är med en bitterljuv känsla jag kommer att lämna Leksand. Ska bli skönt att äntligen få flytta hem igen, att slippa veckopendla, att aldrig vara hemma mer än två dagar i sträck och att hela tiden sakna Tobias. Men samtidigt är det ju oerhört tråkigt att lämna jobbet på museet. Trots allt så älskar jag ju mitt museum.
Varför varför varför kan inte Leksands konstmuseum ligga i Stockholm? Det hade väl annars varit en ganska spännande idé? I Stockholm finns ju redan exempelvis medehavsmuseet, etnografiska museet och judiska museet. Varför kan inte Leksand ha ett eget museum i huvudstaden? Frågan är väl i och för sig om någon skulle gå dit? Kanske är Leksandskonst ändå något man vill se i just Leksand? Det är ju ändå mest som turist man besöker museum, tyvärr. Till och med jag som älskar museum är ganska dålig på att besöka dem där jag bor.

I höstas gick vi ut hårt och bestämde oss för att försöka besöka så många museum vi hann innan de skulle börja kosta pengar igen, helst ett per vecka.. Vi hann med medelhavsmuseet, östasiatiska, moderna och armémuseum och i våras besökte vi dansmuseet och Skansen. Den här hösten har vi bestämt oss att åtminstone försöka hinna med en kulturell aktivitet per månad, vilket känns mer realistiskt. Nedräkningen har börjat.

Kalas

Finns det något roligare än att planera och arrangera kalas och fester!?

Spelar ingen roll om det är en mindre middag för 2-4 personer eller en jättestor fest för över 50 pers. För två veckor sedan fyllde Tobias år, inte jämt, men ändå värt att fira med ett riktigt tårtkalas. Jag planerade inför detta i flera veckor. Två dagar innan dagen D handlade jag alla ingredienser och kvällen innan började jag baka den första tårtan. (Den är godast om den står ett tag i kylen innan).

Men trots att jag var så väl förberedd med planering och listor, hade gjort upp ett schema med klockslag och allt var medräknat, så blir det vääääldigt stressigt mot slutet i allafall. Gästerna skulle komma 18:30, och 17:30 står jag där med fortfarande två hela tårtor kvar att baka.

Självklart kom ingen av gästerna den utsatta tiden så stressandet var totalt onödigt. När gästerna väl kom så blev tårtorna i allafall mycket uppskattade och alla tre va faktiskt jättegoda.

Lika roligt som att själv arrangera en fest är det att gå på fest. Den här sommaren har varit full med spännande och mysiga fester. Och än finns det några kvar. Nu på lördag är det dags för den tredje bröllopsfesten. Även här finns det ju en hel del man kan planera och fixa. Jag är i full gång med att fundera över kläder, skor, accesoarer, frisyr och smink. Veckan efter åker vi upp till Falun på en kompis 30års-fest, då måste självklart en annan outfit planeras. Dessa två fester kommer antagligen bli oerhört olika, så då krävs ju självklart olika typer av planering. men lika barsnligt längtansfull är jag till båda.

Senare kommer en kräfskiva och ännu en bröllopsfest där jag är både toastmaster och gäst. Känner på mig att jag kommer skriva mer om detta senare. Skål!

Foto, Sara Carlsson