Crazy for christmas

Snart, snart, snart är det december. Då får man äntligen börja julpynta, skicka julkort, leta julrecept, slå in julklappar, dricka glögg och scrobbla julmusik på last.fm. Jag vet att det finns många människor som nästan är trötta på julen redan innan den har börjat. Jag hör dock absolut inte till en av dem utan är vad man skulle kunna kalla en riktig julnörd. Längtar efter att få sätta igång med julförberedelser och julmys.
Förra året bodde vi i en andrahandslägenhet, och även om jag försökte fixa juligt även där så blev det aldrig riktigt samma sak som att städa och pynta hemma hos sig själv. I år har vi köpt bostadsrätt så allt känns nytt och spännande. Har även updaterat julsakerna en aning. För någon vecka sedan köpte vi en ny lila adventsstjärna som ska få hänga i fönstret i sovrummet. I vardagsrummet blir det en vit pappersstjärna från förra året och i köket kommer våran svarta el-ljusstake passa utmärkt. Har i år också köpt en ny adventsljusstake i svart porslin. Så till helgen blir det att köpa lite grön mossa att ha i, vilket jag tycker blir finare än vanlig vitmossa.

Julen handlar ju om traditioner, och förutom adventsstjärnor och ljusstakar så är hyacinter ett måste för mig. Ska köpa riktigt många på Hötorget, blir nog bara vita i år, och sätta i vit krukor.
I min familj så har julen alltid fått ganska stor plats, mamma brukar baka kakor i flera veckor i förväg, men granen kläs sjävklart aldrig före den 23e. Jag och Tobias har dock tänkt att skapa oss lite egna jultrditioner så våra julsaker åker nog fram redan till 1a advent på söndag. Varför inte njuta av julen så länge som möjligt? Den största anledningen är nog dock att vi inte kommer att vara hemma något under själva juldagarna, så vill vi hinna med julen hemma hos oss själva får vi ta den i förskott.
Julgransproblemet är dock fortfarande olöst. Får väl se om det blir någon. Kanske väntar vi tills vi faktiskt ska vara hemma över jul och i så fall får det väl räcka med den riktiga hemma hos mamma och pappa. Glad advent om vi inte hörs innan!

Färg och Form

Nu ska jag för första gången skriva om en utställning som jag faktiskt redan har sett. I torsdags besökte jag nämligen Färg och Form - utställningen på Konstakademien. Som de flesta kanske vet så har jag en speciell relation till konstnären Hilding Linnqvist då jag gått igenom en stor del av hans kvarlåtenskap (och är ännu inte klar). Så, när jag insåg att ett flertal, för mig, ännu osedda verk av Hilding Linnqvist fanns till beskådan i Stockholm var jag självklart tvungen att ta mig dit. Som vanligt, blev det ju dock aldrig av. Som tur var kom jag i kontakt med Susanna Slöör som är utställningens kommisarie, och detta bidrog till att jag trots allt fick se utställningen. Konstakademien är ju annars egentligen inte någon vanlig utställningslokal. Många kan nog tycka att den känns stängd och svår för allmänheten. Men under mitt besök var lokalen full av intresserade människor så det verkar som en del har hittat dit trots allt.

Färg och Form, var ett konstgalleri och en försäljningsorganisation i Stockholm mellan 1932 och 2002, och startades av en grupp konstnärer. På konstakademien visas nu ett flertal verk av Hilding Linnqvist, Eric Hallström, Sven X-et Erixson, Bror Hjort, Axel Nilsson, Gideon Börje, Vera Nilsson och Fritiof Schuldt.

Verken hänger i rader i stora vita rum och verkar aldrig ta slut, rum efter rum med otroliga verk. Förutom att det var spännande att se de verk av Hilding som jag aldrig sett så kan man inte annat än njuta av vinterlandskap och stockholmsmotiv. Det som är fashinerande med dessa verk är inte bara det uppenbara, utan snarare tvärtom. De flesta naivistiska verken, som kan verka lättsamma på ytan, rymmer också något annat. Flera av motiven handlar om död och elände. Från håll närmar sig det mörka hotet, i vissa verk ser man det direkt; en svart och mörk skog ruvar hotfullt men stillsamt på avstånd. I andra verk är det mer otydligt men man kan ändå tydligt känna det. Det här gör att verken blir riktigt fängslande och man skulle antagligen kunna stå framför dem i timmar.

Bild, Tidsbild, Sven X-et Erixson. Fotot från Moderna museeet

En röd dag

Idag har jag en riktigt lugn och seg slappardag. Jag är ju dock inte riktigt typen som har slappardagar utan blir istället lite lätt stressad av att faktiskt inte ha något att göra. Har redan diskat all disk, gjort ren ugnen, gått igenom alla saker i badrummet (som för tillfället ligger i en hög på golvet i väntan på bättre förvaring) och sprungit runt och mätt alla väggar och planerat inför ikea-besöket imorgon. Jaha, vad ska jag göra nu då?
Funderar på att krypa in under en filt och läsa min spännande bok. Finns det något lyxigare och mer avslappnande än att läsa en bra bok? För mig är det verkligen höjden av vardagslyx. Väldigt sällan jag själv tar mig tid att läsa något som inte är kurslitteratur. Jag är annars en tåg-läsare. Åker ju väldigt mycket tåg eftersom jag veckopendlar till Leksand. När man åker tåg kan man ändå inte göra något annat och behöver därför inte få dåligt samvete. Att åka tåg är lite av en helig stund för mig, en stund fri från måsten. Just nu är jag mitt uppe i "Ender´s Game" av Orson Scott Card. En bok som jag nog var lite skeptisk till ibörjan av flera anledningar.
1) Den är skriven på engelska, vilket jag i och för sig inte har något problem med, men ändå ...
2) Det är en science fiction-bok
3) Boken har ett glansigt omslag vilket ger mig accosiationer till något som är lite mindre bra
Men, Tobias övertygade mig. Och, det var ju ändå han som lyckades övertala mig att läsa Sprawl-serien. Som är något av de mest fängslande jag läst.
Trots omslaget så började jag ändå läsa Enders´game och kan nu erkänna att jag är fast även i denna bok. Så kom igen, läs något du aldrig skulle välja själv, du kan bli förvånad ...

Om gallerier

Jag tänkte nu be om ursäkt för att jag aldrig tipsar om all den sjudande galleriverksamheten som finns i vår huvudstad. Jag är nämligen själv riktigt dålig och ouppdaterad inom galleri-branchen. Besöker aldrig ett galleri. Inte för att jag egentligen inte vill, utan mer för att jag inte har någon som helst koll på dem.
För mig känns gallerivärlden som en oöppnad chokladkartong med plasten kvar och som man måste få en inbjudan till för att få smaka av.
Jag har ju istället snöat in på museer. Ingen har väl undgått att jag älskar museet och den verksamhet de representerar. I min värld är museerna till för folket. Ett museum är en institution som är öppen och tillgänglig, hit får alla komma, utan inbjudan och biljett.

Men allt detta är ju fördomar, och fördomar är ju, som alla vet, till för att brytas.
Visst, det finns flera gallerier som bara är öppna för speciellt inbjudna, men det finns också många som är öppna för vem som hellst, för dig och mig.
Och gällande museerna så stämmer det ju inte riktigt heller. Idag är det ju faktiskt inträde till de flesta av våra museer, så för vissa människor kan de nog kännas stängda.
Trots detta så betalar jag ju gladeligen 50kr för ett museibesök hellre än att trava in på ett gratis galleri.
Hur kommer nu det sig? Hm .. kanske har det något att göra med det jag skrev om senast, min okunskap inför samtidskonsten. Tror jag måste rannsaka mig själv och återkomma i frågan.
Men fördomar är ju som sagt till för att brytas så jag ska nog ändå försöka mig på att träda över gränsen och in i galleriernas värld .... snart.

Bilden kommer ifrån Konstnarshuset
och ingår i en utställning i stora galleriet av Richard G. Carlsson och Lotta Döbling

Inredning x2

Förra helgen var jag och Tobias på inredningsmässa; Stockholmsmässan i Älvsjö. Hade egentligen tänkt att skriva om det redan förra veckan, men .. ja, tid är det ont om. När vi kom hem var den stora frågan från alla "vad ni köpte för något?". Svaret lyder; ingenting. För oss var denna dag till största del en stor inspirationskälla + att vi kom hem med flera snygga tapetprover och en MASSA godis. Det som annars faktist var mest spännande var de olika föreläsningarna, allt från champange-provning till rena inredningstips och historialektioner. Det fanns också mindre roliga saker - ytterdörrar, varmvattenberedare och övriga villa-saker. Här är det bostadsrätt som gäller!

Igår var vi däremot på IKEA igen, och har nu efter mycket om och men, kommit på vilken divan vi vill köpa, det blir en Ektorp, vit. Jag ska också kolla upp, om och hur man gör för att måla golv. Är otroligt sugen på att måla parketten vit.
Sovrummet är nu nästan klart, fattas bara sänglampor (och en del saker som får bli en senare fråga), så nu tänkte vi istället koncentrera oss på vardagsrummet.
På IKEA hade man plockat fram alla juldekorationer. Jag veeeeet, det är alldeles för tidigt. Men I can´t help it. Har längtat och planerat julen sen i somras. Så när det nu äntligen börjar synas i butikerna blir jag alldeles lycklig. Fanns otroligt mycket snyggt pynt. Men jag ska faktiskt inte shoppa nåt riktigt än. Tyvärr hade de inga svarta plastgranar, är på jakt efter en sån.

Alexander Roslin

O O O ... är allt jag kan säga om Nationalmuseums nya utställning. Ännu en gång har de lyckats producera en utställning i precis min smak, nämligen Alexander Roslin (1718-1793), som de saluför med rubriken "Bekanta dig med Sveriges bortglömda stjärnkonstnär". För mig har Roslin i och för sig aldrig varit bortglömd, men visst, många gånger verkar en konstnär faktiskt mer spännande om han varit bortglömd ett tag för att sedan åter väckas till liv med pompa och ståt.
För dem som nu inte är bekanta med Alexander Roslin så är han en av våra stora 1700-tals konstnärer och en dröm för oss som älskar underbara dåtidsporträtt av ståtliga och vackra herrar och damer i överdådiga klädesplagg. Roslin var framförallt en väldigt skicklig texturmålare, man kan verkligen se sidentygets fras och skimmer och det sägs att han hade en förmåga att få fram en otrolig porträttlikhet.
Att få sitt porträtt målat av Roslin var mycket prestigefyllt, förutom i Sverige så var han etablerad i Paris och i Sankt Petersburg i Ryssland. Han var mycket produktiv och idag är ca 330 verk kända men man vet att han gjorde åtminstone det dubbla.

För bara några år sedan, precis när jag började studera konstvetenskap tyckte jag att 1700- och 1800-tals porträtten var det tråkigaste och minst spännande man kunde tänka sig. Jag kunde inte se någon som helst fascination i denna typ av högtravande salongskonst utan var endast helt besatt av modernisterna (som jag fortfarande älskar).
Men med tiden har jag kommit att inse att man faktiskt inte behöver stanna vid en typ av konst, en epok eller en konstnär utan det är tillåtet, och faktiskt till och med bra att vara lite bredare i sin smak. Idag blir jag lika exalterad av Albertus Pictors kyrkomålningar och japanska träsnitt som av Roslin, Sigrid Hjertén, Mucha eller Klimt. Något som jag däremot kan erkänna, är att jag är helt förskräckligt dålig på samtidskonsten. Det är inte det att jag medvetet inte tycker om den (vilket skulle vara helt omöjligt att säga eftersom det är så pass brett) utan jag har helt enkelt inte ansträngt mig för att vara ajour. Ska försöka skärpa mig!

Missa nu inte Nationalmuseums utställning med Alexander Roslin, den pågår fram till 13 januari.

Företagsarkiv, ett kulturarv?

Har nu påbörjat mitt nya arbete som arkivarie på "Leksands bröd", det är många som undrar vad jag egentligen gör där. Som den stora bloggaren jag är tänkte jag att jag nu mera istället ska hänvisa till bloggen när denna fråga kommer upp. Kanske även borde trycka upp visitkort med min bloggadress ... det vore ju underbart pretto.

Tidigare arbetade jag ju som konstarkivarie och nu har jag istället övergått till företagsarkiv. Tro det eller ej men det är faktiskt riktigt spännande. Självklart är det olika, men att vara arkivarie ingår ju i kulturfacket. Det handlar ju i hög grad om att bevara ett kulturarv vare sig det är företagshandlingar, ett konstmaterial eller gamla kyrkböcker.
Något som slår en när man arbetar inom arkiv är ju vilka mängder material som sparas i Sverige och runt om i världen. Det är en otrolig skatt som bara ligger där och väntar. Rent praktiskt så skiljer sig mitt arbete inte så mycket nu från tidigare som man kan tro. En handling är alltid en handling vad det än står i den eller i vilket utförande den än är.
Min noggranna och närmast pedantiska personlighet passar sig alldeles utmärkt som arkivarie. Jag kan bli nästan extatiskt när jag sedan tidigare har handlingar från 2003 och 2005, och så hittar jag en från 2004 på helt fel ställe, som jag får placera på dess riktiga plats. Det kanske finns en arkivnörd inom mig trots allt.

På Leksands bröd har vi tillgång till kaffeautomat med diverse varma drycker, vilket antagligen är ganska vanligt åtminstone inom den privata sektorn. På mitt föregående jobb fanns bara te och kaffe så bara för sakens skull drack jag i fredags två koppar choklad efter varann och blev istället alldeles illamående. På Leksands bröd har vi även tillgång till fritt ... ja gissa ... jo KNÄCKEBRÖD!!