Den bortglömda yrkesgruppen

Hurra Hurra! Redan från och med nästa vecka kommer jag åter ingå i de arbetande människornas gäng, vilket känns mycket bra.
Jag kommer att arbeta heltid med två olika jobb, på samma plats men med två olika arbetsgivare. Dels som arkivassistent för Hilding Linnqvist stiftelse för konst, och dels som museiarbetare på Leksands konstmuseum.
Trots att både arkiv och museum funnits i vårt land i en evinnerligtid och har en egen plats i vår svenska historia, är det alltid folk som undrar vad jag egentligen jobbar med.
Att jobba på museum är oftast lite lättare att förstå. De flesta har åtminstone någon gång blivit ivägtvingade till ett museum under sin skoltid. Men när jag säger att jag arbetar med arkiv får jag ständigt följdfrågor.
Arkivarierna är en bortglömd yrkesgrupp. Jag brukar ibland fundera på dessa människor, som under tidigare århundraden hade en mycket högre status än vad de har idag. Det är kanske inte så att man tycker illa om arkivarierna utan man vet helt enkelt inte vad de gör. Tidigare var arkivarierna en av landets viktigaste yrkesgrupper, man stod direkt under kungen, den som hade makten över de historiska handlingarna hade även makten över riket.
Idag finns det så mycket information och arkivarien finns överallt. Alla stora företag har anställda arkivarier. Kanske är det dax för en liten arkiv-revolution, ta tillbaka vår yrkesstatus. Eller är vi helt enkelt ganska nöjda med att finnas med lite överallt men inte synas?
En riktig undercover verksamhet, och egentligen är det väl fortfarande så att den som har makt över informationen har makten över riket?